Det är tydligen också svårt att träna hund och ha mycket omkring sig samtidigt. Till exempel starta upp ett ny verksamhet, låt säga ett hundträningscenter. Det kräver både mycket tid och engagemang att försöka få snurr på ett nystartat företag, i magen har känslor av stress över olika saker ofta förekommit. Olika hundar reagerar olika på olika sinnesstämningar hos sin matte eller husse. Min hund tycker att jag är ganska konstig (obehaglig, tror jag tyvärr egentligen är det korrekta ordet) när jag har nån konstig känsla i magen och han vill helst inte vara nära mig då. Det är ganska svårt, och blir inte särskilt bra, att träna med en hund som inte vill vara nära sin förare.Så jag har valt att låta bli en tid, försökt landa i allt det nya på nya jobbet. Vovvens träning har fått stå tillbaka. Och det är väl ok. Vi tränade ju saker varje dag under promenaderna som vanligt, fast ingen pillig träning - mer lek och bus. Meeeeeen. Så blev det ganska snart också så att under vovvepromenaderna ansåg jag mig tvungen att ringa en massa telefonsamtal. Ofta blev det då så att det inte blev någon träning ALLS för vovvar.
Ganska snart lärde sig vovvar att matte nuförtiden var en rätt trist typ som inte verkade särskilt intresserad av att busa och leka med sin kompis. Så då fick väl vovvar göra annat helt enkelt. Som till exempel att börja söka sig längre och längre bort från sin matte - finns det kanske nåt skoj i skogen man kan hitta på? Och att gå i koppel blev ju bara så trist så att vovven nästan döden dog, lite roligare blev det förstås när man började dra i kopplet. Och dra. Och dra. Kom det någon annan vovve och gick förbi så skvallrade man visserligen fortfarande, men det fanns ett visst mått av hopp-och-studs framåt mot den mötande vovven som inte funnits där förut. Och det här med att spontant ta kontakt och fråga ska vi hitta på nåt, det försvann nästan helt. Vi snackar att allt det här skedde inom loppet av några veckor. En månad kanske. Snabblärda hundar lär sig allt snabbt...
Det är fortfarande lite rörigt med jobbet, det är svårt med rutiner eftersom dagarna ser så väldigt olika ut och detta kan jag inte påverka. Men jag kan faktiskt påverka min känsla i magen. Och jag kan faktiskt bestämma mig för att lämna mobilen inne när jag går ut med hunden, man måste inte vara anträffbar dygnet runt.
Jag är en sådan person som behöver en plan, jag behöver ha funderat igenom saker i mitt huvud så att jag vet vad jag ska göra. Och hur. Och över olika alternativ. Det räcker oftast för att få bort den där känslan av stress, som varken vovven eller jag gillar särskilt mycket egentligen. Jag vet ju det, men ibland är man så inne i sitt ekorrhjul att man inte ens kan säga till sig själv att stanna upp och andas.
Men det har jag gjort nu. Och det är ju faktiskt så att jag älskar att träna, leka och skoja med lilla svarta, så det är ju ingen direkt uppoffring. Jag bara fastnade i en nedåtspiral. Men nu har jag vänt den och vi är en bra bit på väg uppåt.
Vi började med nonsens-övningar, cirkuskonster. Inspirerad av Monica Ericson och den kurs hon ska hålla hos oss på Hunduddens Träningscenter har jag börjat lära lilla svarta att öppna lådor i köket. Till min pojkväns stora fasa - "tycker du att det är bevis på hög intelligens att ge en mattjuv verktyg att l ä t t a r e kunna stjäla?" Och "vi får väl se hur nöjd du är över att ha lärt honom det där när du kommer hem och hittar hunden i den då tomma fodertunnan". Det är min fulla övertygelse att Lelle har rätt, jag kommer en vacker dag, då solen förhoppningsvis skiner, att förbanna dagen då jag fick detta korkade infall, att lära en stjälande hund att faktiskt komma åt det som finns I lådor och skåp också. Men till dess...
iPhonen är inte hemma under promenaderna, än, men den är på ljudlös i en svåråtkomlig ficka. Och varje promenad har ett tema. Nyss var vi ute på en stopp-signal-med-höger-eller-vänster-dirigerings-tecken-promenad. När vovvar var ute och sprang kastade jag ut en boll till, just det, framåt och höger eller vänster. Sen blåste jag inkallningssignal, stoppsignal när han var i nivå med bollen, sen dirigering åt det håll han skulle och sist närsökssignal när han var i närheten av bollen. Inte för att han behövde närsökssignalen, utan för att vi övar på att vovve ska veta att när den kommer så finns det något inna da neighbourhood.
Direkt får jag en hund som spontant och ofta tar kontakt med mig igen under promenaden - hej, ska vi leka nåt, och som håller sig nära mig. Även i koppel. Men så är ju lilla svarta 2 år, så grunden fanns ju där och den har vi lagt noga. Idag tänkte jag att jag skulle lära vovven hämta någon av husses hamrasnickrasåga-prylar och lägga på nåt fiffigt ställe. Som en överraskning till honom när han kommer hem från jobbet :-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar