Hållbarhet hos den arbetande hunden

För för alla er som tränar hårt med era hundar och som är intresserade av att bygga upp en stark och frisk hund så vill jag passa på att tipsa om Marie Söderström Lundbergs kurs den 10 mars hos Lotta Moll på Leva hund - www.levahund.se

Marie är hundfysioterapeut, legitimerad djursjukskötare sen 25 år tillbaka, hon är författare, ledamot i SBKs utskott för Avel och hälsa, internationell långdistanslöpare, räddningshundsförare, tävlar i lydnad och bruks. Marie är en mycket uppskattad föreläsare och jobbar aktivt med rehabilitering för hund samt friskvård.

Passa på och lär dig mer om pulsmätning, praktisk träning, balans och styrka.

Foto: Anna Lu

Dit jag går, dit går lilla svarta.

Så enkelt är det. Kan jag inte ta med mig hunden är sannolikheten mindre att jag går dit. Några gånger per år kan det hända att jag går på bio eller gör något annat där man inte kan ta med hunden. Men det är sällan. Och det är inga frekvent återkommande aktiviteter jag går med på om jag inte kan ta med mig lilla svarta.

Jag gillar att ha fina naglar. Då går man till en duktig nageltant på en nagelsalong. Till den nagelsalongen jag går är hundar välkomna att hänga med medan matte får sina naglar fiffade. Igår var vi på återbesök hos Sofia på Best of Nails, lilla svarta och jag. Medan Sofia gör mina naglar fina ligger lilla (smutsiga...) svarta och vilar på sin lilla filt.

För att man ska kunna ha med sin hund i princip överallt, måste den kunna uppföra sig. Och vara lugn. Ligga still. Sitta still. När du går valp-, grund-, eller vardagslydnadskurs hos oss på Hunduddens Träningscenter, lägger vi stor vikt vid att ge dig verktygen för att kunna lära din hund att vara passiv där situationen kräver det. Och aktiv när och där det passar!

Välkomna på kurs hos oss!

Tävlingspsykologi med Niina Svartberg

I helgen hade vi en fantastiskt bra kurs för Niina Svartberg i tävlingspsykologi.

Vi var 20 personer med lika många hundar. Det var spännande att se hur väl alla vovvar fungerade tillsammans under två långa dagar med mycket teori inomhus.

Niina berättade om hur vi som förare kan fungera bättre i tävlingssituationen för att hjälpa hunden att prestera så bra som möjligt. Vi gick igenom vikten av att kunna koncentrera oss själva och att få hunden koncentrerad. Vi lärde oss att sätta upp mål och ta hjälp av rutiner inför de olika lydnadsmomenten. Hur ska man tygla sin nervositet? Kan man dra nytta av att bli nervös ibland?
Slutligen gick vi igenom vår tävlingsattityd och hur vi kan få ut bästa möjliga resultat av vår hundträning. Mycket bra kunskap och nyttiga övningar.

Välkommen igen Niina, vi vill ha mera!

Eh, gå ut med hunden? Som i UT UT? Men det blåser och regnar ju!??!

Jag är ju allergisk mot regn. Typ. Och jag hatar att frysa. I ärlighetens namn är det faktiskt också så att jag inte kan klä på mig tillräckligt överallt. Fingrar och fötter. Om jag vistas mer än nån timme i under 10 PLUSGRADER utan vantar så börjar mina fingrar vitna och jag tappar känseln i dom, en efter en. Gäller även inomhus, vill jag tillägga.
Med vantar så kan man skjuta upp den här processen något, men när det är minusgrader så kan jag inte klä mig tillräckligt. Jag har försökt men det går inte, förr eller senare blir de vita och domnar. Oftast förr. Se bild, vänligen bortse från lort. Hundägare you know.

Så dagar som denna, när det blåser och regnar så man nästan svimmar, då vill jag helst inte gå ut. Men lilla svarta vill ju... Vi brukar då kompromissa. Han får gå ut och gå på toa (hörde jag någon nämna pris till mig för matte of the year?), men istället för promenad får han lite mer mental aktivering.

Oftast då i form av nosövningar, för det tycker vi båda är hysteriskt roligt. Idag gick jag iväg, medan lilla svarta satt kvar på stigen och väntade, och gömde de fyra föremål ni ser på bilden. Ja, det ena är en guldring, det är korrekt iakttaget. Jag hyser nån sorts tilltro att lilla svarta är gudabenådat begåvad med sin näsa. Att han kan hitta allt liksom. Som ett underbarn. (Ni vet sådär som man gärna tänker om sina hundar och sina ungar, att det är nåt speciellt med dom. Att de är särskilt intelligenta. Mycket, mycket klokare och bättre än alla andra. På riktigt.)

Så jag skickade alla fall iväg den där ringen. Och toarullen. Och hårsnodden. Topsen la jag upp i ett litet träd. Hårsnodden fick vi inte med oss in. Men jag kunde inte heller hitta den när jag gick och tittade. Kan ha varit så att jag inte själv hittade (lokalsinne som en mums-mums) eller. Eller så hade lilla svarta tagit den men tappat den på vägen. Det första han kom in med var nämligen en liten pinne. Det har aldrig hänt förut att han kommit in med något som jag inte har lagt ut. Jag misstänkte att det kunde ha varit så att han fått med sig pinnen när han tog tofsen, och sen tappat tofsen på vägen. Eller så hämtade han en, i sitt tycke, kul pinne. Nån gång ska väl vara den första för allt kanske. Jag gör en mental notering om detta så får vi se om det händer igen.

Auf Wiedersehen!

Vadå, agility mitt i vintern?

Jamenvisst! Här på Hunduddens Träningscenter har vi ju sånhärna inomhuslokal. Så vi är liksom inte superväderberoende. Och vi kan ha agility-kurser året om. Eftersom storleken på lokalen är modell inte jättestor och underlaget är modell inte jättebra ur hopp-och-studs-synpunkt, så är det visserligen så att vi inte kan ha agility-banor inomhus, men man kan lyfta ut specifika hinder, träna på specifika saker, finslipa tekniken. Eller. Om man har en ung hund, som ännu inte är färdigväxt och inte ska hoppa och studsa så mycket, ja då kan man gå en grundkurs i agility. Till exempel den här som börjar måndagen den 23 januari kl. 19.30.

Näe, äter lite frulle bara...

Leverpastej - gott! Guldsalami - gott! Ost - gott! Macka - gott! Kaviar - helt ok. Kalkon - gott! Skinka...

Har lite svårt att ta mig ur de här... situationerna.

Innan jag hade lilla svarta hade jag en annan vovve. En Rhodesian Ridgeback, Owen. Jag fick vrida ut och in på mig själv och använda både all fantasi jag hade och sån jag inte hade för att hitta belöningar till den hunden. Som han sen i slutänden ändå inte ville ha. Men det är en annan historia. Så när lilla svarta klev in i mitt liv, med all sin glädje och arbetsvilja, blev min lycka fullkomlig. Och blablabla.

Men. Jag var, och ÄR, så glad och tacksam över lilla svartas enorma arbetslust, att jag blev rädd att den skulle gå förlorad om jag inte förvaltade den bra. Belönade bra, utvecklade belöningarna i all oändlighet. Jag kunde liksom inte riktigt förstå att det var belöning nog för den här hunden att få jobba lite till. Att jag kunde be honom om att utföra ett moment och sen belöna honom med att låta honom få utföra ett annat. Galet häftigt. Men mina alltför... omfattande belöningar resulterade givetvis i att den redan väääääldigt heta hunden blev... överhettad. Till slut lärde jag mig och har nu lilla svartas belöningar under kontroll. Hyfsat åtminstone. Fast ibland kan jag bara inte låta bli att busa för mycket med honom, men det är ändå hyfsat kontrollerat. Jämfört med förr.

Det är ju också så att lilla svarta är en retriever. Predisponerad för att hämta saker alltså. Men... Ni förstår att Owen, han ville fan inte hämta nåt ens om jag hade nygrillad oxfilé som belöning, så lilla svartas hämta-bära-saker-glädje var som ett skänk från ovan. Jag belönade allt, allt, allt han tog i sin lilla mun. Med godis. Trots att jag vet att jag inte behöver göra det, han kommer inte sluta apportera även om jag slutar belöna honom för att han hämtar precis alla skor som finns i huset när vi äter frukost. Eller alla strumpor. Eller plånkan. Eller nåt annat han väljer ut att hämta. Men det är så svårt att sluta ge honom karameller för han liksom förväntar sig ju att få... Och han är liksom jättejättejättesöt.

Och nu har det liksom råkat bli så att han ska ha mat när vi kommer hem från jobbet. Det började när jag slutade sent och glömde ta med mig hans middag. Men nu, nu ska han ha mat o a v s e t t vad klockan är på dygnet när man kommer hem. För det mesta kommer vi ju hem i rimlig middagstid. Men ibland har jag bara kunder fram till lunch och då åker jag hem och sätter mig och jobbar. Spelar ingen roll, menar vovvar, när vi kommer hem efter att ha varit på Hundudden, då ska jag ha mat. Och så kan det ju inte faktiskt inte få vara. Man kan inte äta middag kl 11 - särskilt inte när man åt frukost kl 6!

Så. Jag började ge lilla svarta ett märgben eller grisöra istället för middag när vi kom hem tidigt. Och nu... Ja. Nu har det råkat bli så att... Eh. Det går liksom inte att inte ge honom ett märgben eller ett grisöra nu när man kommer hem. Han liksom förväntar sig ju att få. Han KRÄVER att få. Och om jag försöker vara stark och inte ge honom, ja då ställer han sig liksom in my face och stirrar. Tills jag går och hämtar. Så då gör jag det.

Ja. Han har uppfostrat mig väl. Det lilla livet.

Ni läser väl Fredrik Backmans blogg? Aj lav it.