120414
Medlemssamtal/Åsa Nilsonne
Tidig lördagmorgon på buss 69 ut mot Blockhusudden hör jag en ung flickröst säga:
”När ja ba vakna och titta ut så tänkte ja - helt vitt ute – ja ba – what? Helt sjukt!”
Och jag håller med – what? Det är nämligen en av de där luriga aprildagarna då snön plötsligt börjar dala igen, just när man börjat känna att ljuset återvänder, värmen kommer så smått och naturen börjar vakna. Så min lilla hund får bära sin röda rock och matte plockar fram skidunderstället.
Så alldeles extra härligt att stiga in i på kaféet på Hundudden och mötas av värmen från den flammande brasan! Åsa Nilsonne sitter redan bänkad vid ett bord, tillsammans med datorn (ny bok på gång), kaffe och sina två kinesiska nakenhundar ”Zelda” (född 2008) och lilltösen ”Nemi” (född 2010).
Åsa har haft flera hundar genom åren. Mest större raser, gärna omplaceringshundar av blandrastyp. När Åsa fick ”hundabstinens” för fyra år sedan när hennes varghundskorsning hade dött började hon leta på Blocket efter en vuxen hund som behövde ett nytt hem. Där blev hon intresserad av en colliekorsning på 1,5 år. Nästa dag då hon skulle ringa var annonsen borttagen och tillfället att bli ägare till en colliehanne var förbi. Åsa letade vidare och kom på att det kanske inte skulle vara så dumt med en ganska liten hund (som inte kunde dra omkull henne), och att det kunde vara kul med en valp för ovanlighetens skull. Valet föll då på en kull nakenhundsvalpar och lilla Zelda fick ett nytt hem.
Efter att utan framgång ha testat agility med Zelda, övergick Åsa till freestyle-träning. Så här skriver Åsa själv i ”Kinesposten” om tikarnas olika inställning till träning:
Zelda älskar sådant hon känner igen.
Hon slappnar av, får mer flyt i rörelserna och ser gladare ut när hon vet exakt vad hon ska göra.
Nemi däremot kan bli uttråkad av det hon känner igen alltför väl, men piggnar till när vi hittar på något nytt. Hon gillar att experimentera och testa sig fram, hon är som gjord för träning genom freeshaping.
Om hon inte lyckas (inget klick) fördubblar hon sina ansträngningar. Hade hon kunnat tala hade man nog hört henne mumla: ”Det ska gå, det ska gå”.
Zelda, däremot, tappar självförtroendet när hon misslyckas. Hon försöker några gånger, men verkar sedan bli ledsen av att inte förstå. Då tappar hon lusten och kan gå och lägga sig demonstrativt i soffan:
”Ska det vara sådär besvärligt så får det vara.”
Besvärligt eller ej – Åsas ord igen:
Gemensamt är att båda tycker att det är väldigt kul att träna och att båda kan koncentrera sig på tävlingsplanen, vilket jag är mycket glad för.
Åsa tränar själv sina hundar lite varje dag och tar även all experthjälp hon kan få, bland annat går hon i privat lydnadsträning hos Barbro Rydén ett par gånger i månaden. Det ger resultat!
Zelda tog sitt tredje uppflyttningspoäng i klass 2 i freestyle i Tidaholm i september och tituleras nu FD2. Nu under våren startar ekipaget i klass 3, som är den högsta. Nemi ska starta i klass 2 efter att ha tagit sitt första diplom förra hösten.
Eftersom Åsa delvis är uppvuxen i Libanon och Etiopien så undrar jag hur synen på hundar som sällskapsdjur är i dessa länder?
- I Etiopien där människor svälter, rent vatten är en lyx och barn inte blir vaccinerade finns för de flesta inte utrymme för att ha hund bara för nöjes skull. Många hundar lever delvis hemma hos människor, delvis på gatan där de själva får leta upp sin mat. En del fungerar som vakthundar, de kan vara bundna. Då kan flera familjer gå samman och ge hunden mat. De kringströvande hundarna lär sig hur nära de får gå människor och de tittar åt höger och vänster innan de korsar en gata. Det är mycket sällan det blir bråk mellan hundarna.
Åsa berättar också om hur hon kom i kontakt med en ung man i Etiopien som drömde om att bli fotograf. Hon hyrde en kamera åt honom i tio dagar och han fick i uppgift att fotografera hundar i närmiljön. Den unge mannen tog många fina bilder och man kan konstatera att många av gathundarna är i ganska gott hull, trots tuffa livsvillkor.
I Etiopien ägde Åsas familj en ”Schäfer/etiopisk gatukorsning” som hette ”Shadow”.
- Vår hund var van vid att när en person böjde sig ned framför honom så betydde det att det vankades något gott. En viss ”språkförbistring” kunde ibland uppstå, eftersom en etiopier som böjde sig ned gjorde det för att kasta en sten mot en alltför närgången byracka och väntade sig då att hunden skulle gå undan, inte komma närmare som Shadow gjorde.
Åsa är psykiater och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet så jag undrar över hennes tankar kring hur vårt förhållande till djur påverkar vårt psykiska välbefinnande?
- Det har genomförts många studier över vilka konsekvenserna blir av att ha djur omkring sig, bland annat inom demensvården, där positiva resultat har påvisats. Alla som skaffar hund vet att det för med sig sociala konsekvenser. För vissa kan hundägandet dock innebära ett stressmoment, att vara hundägare kan bli en ”prestationsgren” där hunden helst ska vara ”perfekt”.
Åsa berättar också om en golden retriever vid namn ”Rose” som användes i USA som ”domstolshund” (Courtroom Dog), när barn och ungdomar ska vittna i rättegångar. Hunden ger ett känslomässigt stöd som anses vara av stort värde.
(Vissa hävdade dock att risk fanns att juryn påverkades i sitt beslut av att se ett barn tillsammans med en gullig hund.)
Åsa hävdar med bestämdhet att hundar bör få stort utrymme i våra liv och i samhället i stort. Och jag kan bara hålla med!
//Eva Miörner
