Using Applied Behavior Analysis el fin de semana

Visst blir man lite internationell när man har varit och lyssnat på utrikiska föreläsare en hel helg! Jag har ingen aning om hur spanskan kom in i bilden, men det gjorde den.

Här är en beskrivning av helgens föreläsningar, jag har snott det av Marie Fogelquist, House of Learning, som var den som anordnade det hela:

Using Applied Behavior Analysis to become more effective and efficient trainer!!! Bob Bailey, Parvene Farhoody, Jens Karlsson & Tobias Gustavsson & Björn Forkman.

...The best way to capture clients is through fast, effective results that your clients can easily reproduce on their own. When time and attention
is short, being fast, effective and humane can be tough. Empower
yourself and your clients by learning how to combine your mental abilities
AND your mechanical skills.

Let Bob Bailey share with you his unparalleled experience with applying
the science of behavior and learn how to become better at shaping
behavior than you thought possible.

Let Parvene Farhoody share with you the many “shortcuts” she has
developed through her extensive experience training dogs and owners.
Learn how to get the most amount of behavior in the shortest amount of
time. Maximize the results you get in any training session by
understanding how to use behavior analysis. You will improve your own
training and learn strategies to help your clients make the most of their
training time in-between sessions.

Let Jens Karlsson and Tobias Gustavsson and Björn Forkman share with you the results of their studies of:
1. The use and training of dogs in large carnivore management and research.
2. Research on working dogs in Sweden.

För mig har Bob Bailey varit mannen-som-klickar-hönsen. Och visst, jag har bara hört gott om honom - och hans höns, men jag har nog ändå inte känt att jag varit villig att prioritera att lägga ner så mycket tid och pengar på att åka och klickerträna höns. Parvene Farhoody har jag aldrig ens hört talas om.

Nu, idag, måndagen efter två gaaaaanska intensiva dagar fyllda både på tvären och på brädden med föreläsningar har jag omvärderat. Jag vill gärna betala en säck pengar och lägga ner tid på att åka och klickerträna Bob Baileys höns. Och my god vad Parvene snackade fort. Hon hann med att säga dubbelt så mycket som Bobban - och då är han ändå också jenkare och snackar rätt snabbt han också. Jag har lärt mig mycket, och fått mycket kunskap jag redan hade bekräftat än en gång. Det känns bra. Dessutom blir jag så motiverad och inspirerad till allt vad gäller hundträning när jag är iväg och lyssnar på saker, spelar inte jättestor roll alltid vad folk pratar om, bara det är bra.

Tack till Marie Fogelquist för en väl genomtänkt, planerad och genomförd helg. Det enda jag saknade var ett glas rött till oxfilén som serverades till lunch på lördagen...

Jag ska pussa extra mycket på lilla svarta idag.

För att jag kan. Jag ska pussa extra mycket på lilla svarta idag och tänka massor på en av mina elever vars knappt fem månader gamla vovve har brutit ett ben och ska opereras imorgon...
(foto: Anna Lu)

Barbro motiverar den svårflirtade hunden

Torsdagen den 17 mars befann sig Barbro på Hunduddens kafé och delade med sig av sina tips under en föreläsning om hur man kan motivera den svårmotiverade hunden. Barbro har framgångsrikt tränat och tävlat två ridgebackar i lydnad i höga klasser - en imponerande prestation vet vi som har tränat ridgebacks själva. Under mer än tio år har Barbro samlat på sig kunskaper och erfarenheter om hur man kan träna en hund som är svår att motivera.

Barbro pratade om...
- Vem är min hund?
- Vad är den avlad för?
- Vad gillar min hund?
- Mina egna ambitioner
- För vems skull gör vi saker?
- Varför vill vi ändra hunden?
- Hur mycket vill vi träna?

- Hur kommer vi vidare?
- Morot eller piska
- Positiv förstärkning - vad är positiv förstärkning?
- Belöningar - lek, sociala belöningar, mat och alla övriga
- Vanor
- Förväntningar
- Träning och upptäckarlusta

Det har trillat in beröm dagarna efter föredraget, väldigt stolta är vi över Barbro!

Salka håller sig i form i Water-Walkern

Salka, en 11årig flat coated retriever-dam kommer sedan en tid tillbaka till oss en gång i veckan och tränar i Water-Walkern. Salka tränar förebyggande, för att må bra och leva ett långt och skadefritt liv. Vattnet verkar avlastande för lederna, vilket är bra när man är 11 år, att träna i Water-Walkern är mycket skonsam och effektiv träning. Hur mycket man vill avlasta eller belasta lederna kan man kontrollera genom att höja och sänka vattennivån och reglera hastigheten på bandet, olika för olika hundar. Det är dels fysträning som erhålls och dels underhållning av muskulatur.

De flesta hundar fungerar väldigt bra i Water-Walkern, även de som inte gillar vatten. I Salkas fall tog det ett besök innan hon såg glad ut när hon skulle träna. Ganska snabbt med tanke på att hennes ögon inte utstrålande lycka första gången...

Min lilla svarta, som Ä L S K A R vatten och att bada ute, H A T A R Water-Walkern. Trots att han har tränat i den massor med gånger. Han gör det, men inte med glädje. Och när andra vovvar tränar i den så ligger han i andra rummet. På sin höjd kommer han och sticker fram näsan under gardinen, men inte mer, man vill ju inte riskera att åka på och bli nersänkt i den där mackapären...

Blogginlägg i Östermalmsnytt om Hunduddens Träningscenters kafé

I senaste numret av Östermalmsnytt har Ulf Adelsson bloggat om vårt kafé.
Läs inlägget här

Elitsatsning i bruks och uppletande för Maria Hagström

Jaha. Då var den igång då. Den där kursen jag anmält mig till för Maria Hagström som sträcker sig över ett år och som går under beteckningen elitsatsning i bruks och uppletande...

Vi är åtta ekipage som har liknande målsättningar, olika förutsättningar och varierande åldrar på våra hundar. Alla andra deltagare har tävlat mycket och i höga klasser tidigare, det var visst bara jag som bara hade en enda start - i lydnadsklass I...

Under dagens första träningspass fick vi lära oss hur vi kunde lära våra hundar att ha alla möjliga olika prylar i munnen utan att tugga på dem. Utvecklingen var att hunden sen fick hämta diverse prylar och lämna i handen, utan att tugga på dem och slutligen skulle vovven hämta grejen och gå förbi en annan grej som slängdes ut - utan att byta. Det första lilla svarta gjorde var att han tänkte byta. Då tjöt jag. Så att lilla svarta, och alla andra i rummet med för den delen, hoppade till och struntade i att byta. Bra, bra sa Eva, som är Marias hjälpfröken och tillika coach, men du kanske kan ta det lite lugnare och du behöver inte vara så högljudd. Vilket jag ju egentligen vet, jag blev lite ivrig bara. Och kanske lite förvånad, jag trodde nog att vi hade lärt oss att man inte byter grejer, men så var det ju det där med kunskaper, träning och... färskvara. Svårast var det alla fall att inte tugga på mjuka saker, vilket tydligen är ganska vanligt.

Efter lunch var det dags. För krypet. Jag har supersvårt för det här momentet, jag tycker att det kan vara lurigt att se när tyngdpunkten är rätt och jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Fast egentligen vet jag nog det. Men det är så jäkla pilligt att jag har nog velat ha en quick-fix, och den har jag inte hittat. Jag har fått lägga ner mest tid på att få rätt aktivitetsnivå (det vill säga att det INTE ska komma vare sig rök ur öronen på hunden eller pip och gnäll från munnen) på lilla svarta och mindre tid på förflyttning. Och sen har jag helt plötsligt lagt ner för mycket tid på förflyttning med en alldeles för speedad vovve och ja... Det blev inte jättebra, det blev det inte. Men nu vet jag. Eller nu har polletten trillat ner. Det finns inga genvägar. Det är bara att dutta och pilla. V A R J E dag. Note for self igen: varje dag. För jag fattar ju, rent intellektuellt sen har jag lite svårt med mina prioriteringar ibland, att det är så som Maria öppnade kursen med att "avslöja": det finns en sak som är gemensam för elitekipagen. De tränar. Massor. Eller fett med mycket, som min åttaåriga son skulle ha uttryckt det.

Den viktigaste anteckningen i träningsdagboken, menar Maria, är utvärderingen av träningspasset. Personligen behöver jag även vara noga med att tänka ut hur jag ska utveckla eftersom det inte kommer naturligt för mig, jag har ju aldrig tränat hund förut. Möjligen ska jag börja med att bara ha en träningsdagbok istället för som i dagsläget ha tre. Det är lite jobbigare att hålla reda på. Lite bara.

Kul kommentar från Maria: din hund är lugn i jämförelse med den andra labben (som också var med på kursen men som jag inte såg för jag var i den andra gruppen).
Trodde faktiskt inte att det var möjligt. Rent fysiskt för hunden alltså. Min hund har en aktivitetsnivå som innebär att han gränsar till att få hjärnblödning...

Eva intervjuar en av Hunduddens Träningscenters elever

Denna morgon har jag tittat på den fascinerande Vasaloppstarten. Det är något alldeles, alldeles speciellt att se så många människor röra sig framåt mot samma mål vid exakt ett och samma tillfälle. Stavar flaxar, skidor korsas, mössor tappas, gliringar far i luften, några faller – och reser sig skrattande upp igen. Och överallt ligger muggar med rester av blåbärssoppa.

Men jag lämnar TVn och far ut mot Kaknästornet och Hundudden.

Marie Tjäder är matte till den treåriga Borderterrien Frida och vi träffas denna söndag på Hunduddens Kafé för ett samtal.

”Jag ville ha hjälp med att hitta den glada hunden!”, säger Marie. Det får hon nu av Barbro Rydén som ger privatlektioner i tävlingslydnad till matte och hund. Första gången Marie var på Hundudden var på en träff med Borderterriersällskapet, där hon är medlem.

Marie berättar vidare att hon tidigare har haft boxer-hundar, men att de hundarna hade hälsoproblem. Hon letade då efter en ras som kännetecknades av friskhet och fann då Border-terriern. Paradoxalt nog så visade det sig att den tiken hon valt var en individ med just hälsoproblem. Frida lider av både gastrit och hepatit, är opererad och medicineras nu med cortison och utfodras med specialkost.

”Vi tränade tidigare spår och det kunde hända att Frida mitt under träningspasset helt plötsligt slutade att spåra. Hon var stresskänslig, svårmotiverad och verkade orkeslös.”

Det Marie ville hitta är en balans, en ”normalnivå” och mer energi hos sin hund. Dessutom ville hon utveckla lydnaden.

”Risken är stor att man som matte blir överbeskyddande och” mesig” mot sin sjuka hund”, säger Marie. ”Är hon sjuk eller frisk just nu? Kan jag ställa krav? Därför är balansen mellan oss två viktig att hitta”.

”Det jag speciellt gillar med Hundudden är att man arbetar efter metodiken positiv förstärkning. Jag har upplevt att vissa Brukshundsklubbars tränings filosofi är hårt kommenderande, och det passar ju inte Frida”, fortsätter Marie.

”Det är skillnad på Frida nu. Hon verkar att ha vaknat till liv och är nu mera PÅ. Barbro får igång henne”, säger en glad matte.

Marie berättar också att målet med träningen är att starta i Lydnadsklass 1. ”Då ska det korkas upp Champagne – oavsett hur det går – då har vi ju nått vårt mål!”

(Hade hoppats att vi skulle kunna sitta utomhus på den stora träterrassen – men vi får ge oss till tåls. Snön ligger fortfarande meterdjup!)

Kommentar från Barbro Rydén:

Frida är en liten försiktig hund som behöver mycket uppmuntran att ta för sig. Vi tränar full fart och leker mycket. Hon har massor av humor som det gäller att ta var på och stödja så hon får känna sig lite självsäker. Marie och Frida har ett härligt förhållande som kan komma långt med regelbunden träning.

Här kan du läsa mer om rasen Borderterrier (SKKs rasinformation)

http://kennet.skk.se/rasinfo/rasinfo.aspx?raskod=305

Eva Miörner

Filminspelning, sista avsnitten

Äntligen är allt material till Maria Hagströms film inspelat. Tror jag. Nu ska allt som är filmat bara klippas och redigeras och allt vad det nu ska. Jag hoppas att min bror Tobbe, och tillika producent för filmen, fixar det lite snabbt så att hundsverige kan få köpa filmen snart. Jag längtar!

Maria Hagströms film är, vågar jag påstå, by far den mest påkostade produktionen någonsin i hundsverige. Det är helt enormt mycket arbete bakom filmen, som bygger på Marias bok Från valp till stjärna, och vi på Hunduddens Träningscenter är oerhört stolta över att både ha hundförare och hundar medverkande i filmen. Och så är ju som sagt de sista avsnitten filmade i vårt skolhus. Det enda jag egentligen är besviken över är att Tobbe v ä g r a d e att själv provhoppa hindret. Jag hade annars tyckt att det hade kunnat vara ganska festligt. Särskilt om han kanske hade trillat lite. Eller spräckt brallan eller nåt. Svårare än så är det inte att roa mig ibland. Men nä. Det blev inget häcklöpningshopp á lá Tobbe.

Jag ska hetsa och tjata på bror min så mycket att han jobbar dygnet runt för att få klart filmen. Day and night I tell you.

Det är svårt att träna hund och fota samtidigt.

Det är tydligen också svårt att träna hund och ha mycket omkring sig samtidigt. Till exempel starta upp ett ny verksamhet, låt säga ett hundträningscenter. Det kräver både mycket tid och engagemang att försöka få snurr på ett nystartat företag, i magen har känslor av stress över olika saker ofta förekommit. Olika hundar reagerar olika på olika sinnesstämningar hos sin matte eller husse. Min hund tycker att jag är ganska konstig (obehaglig, tror jag tyvärr egentligen är det korrekta ordet) när jag har nån konstig känsla i magen och han vill helst inte vara nära mig då. Det är ganska svårt, och blir inte särskilt bra, att träna med en hund som inte vill vara nära sin förare.

Så jag har valt att låta bli en tid, försökt landa i allt det nya på nya jobbet. Vovvens träning har fått stå tillbaka. Och det är väl ok. Vi tränade ju saker varje dag under promenaderna som vanligt, fast ingen pillig träning - mer lek och bus. Meeeeeen. Så blev det ganska snart också så att under vovvepromenaderna ansåg jag mig tvungen att ringa en massa telefonsamtal. Ofta blev det då så att det inte blev någon träning ALLS för vovvar.

Ganska snart lärde sig vovvar att matte nuförtiden var en rätt trist typ som inte verkade särskilt intresserad av att busa och leka med sin kompis. Så då fick väl vovvar göra annat helt enkelt. Som till exempel att börja söka sig längre och längre bort från sin matte - finns det kanske nåt skoj i skogen man kan hitta på? Och att gå i koppel blev ju bara så trist så att vovven nästan döden dog, lite roligare blev det förstås när man började dra i kopplet. Och dra. Och dra. Kom det någon annan vovve och gick förbi så skvallrade man visserligen fortfarande, men det fanns ett visst mått av hopp-och-studs framåt mot den mötande vovven som inte funnits där förut. Och det här med att spontant ta kontakt och fråga ska vi hitta på nåt, det försvann nästan helt. Vi snackar att allt det här skedde inom loppet av några veckor. En månad kanske. Snabblärda hundar lär sig allt snabbt...

Det är fortfarande lite rörigt med jobbet, det är svårt med rutiner eftersom dagarna ser så väldigt olika ut och detta kan jag inte påverka. Men jag kan faktiskt påverka min känsla i magen. Och jag kan faktiskt bestämma mig för att lämna mobilen inne när jag går ut med hunden, man måste inte vara anträffbar dygnet runt.

Jag är en sådan person som behöver en plan, jag behöver ha funderat igenom saker i mitt huvud så att jag vet vad jag ska göra. Och hur. Och över olika alternativ. Det räcker oftast för att få bort den där känslan av stress, som varken vovven eller jag gillar särskilt mycket egentligen. Jag vet ju det, men ibland är man så inne i sitt ekorrhjul att man inte ens kan säga till sig själv att stanna upp och andas.

Men det har jag gjort nu. Och det är ju faktiskt så att jag älskar att träna, leka och skoja med lilla svarta, så det är ju ingen direkt uppoffring. Jag bara fastnade i en nedåtspiral. Men nu har jag vänt den och vi är en bra bit på väg uppåt.

Vi började med nonsens-övningar, cirkuskonster. Inspirerad av Monica Ericson och den kurs hon ska hålla hos oss på Hunduddens Träningscenter har jag börjat lära lilla svarta att öppna lådor i köket. Till min pojkväns stora fasa - "tycker du att det är bevis på hög intelligens att ge en mattjuv verktyg att l ä t t a r e kunna stjäla?" Och "vi får väl se hur nöjd du är över att ha lärt honom det där när du kommer hem och hittar hunden i den då tomma fodertunnan". Det är min fulla övertygelse att Lelle har rätt, jag kommer en vacker dag, då solen förhoppningsvis skiner, att förbanna dagen då jag fick detta korkade infall, att lära en stjälande hund att faktiskt komma åt det som finns I lådor och skåp också. Men till dess...

iPhonen är inte hemma under promenaderna, än, men den är på ljudlös i en svåråtkomlig ficka. Och varje promenad har ett tema. Nyss var vi ute på en stopp-signal-med-höger-eller-vänster-dirigerings-tecken-promenad. När vovvar var ute och sprang kastade jag ut en boll till, just det, framåt och höger eller vänster. Sen blåste jag inkallningssignal, stoppsignal när han var i nivå med bollen, sen dirigering åt det håll han skulle och sist närsökssignal när han var i närheten av bollen. Inte för att han behövde närsökssignalen, utan för att vi övar på att vovve ska veta att när den kommer så finns det något inna da neighbourhood.

Direkt får jag en hund som spontant och ofta tar kontakt med mig igen under promenaden - hej, ska vi leka nåt, och som håller sig nära mig. Även i koppel. Men så är ju lilla svarta 2 år, så grunden fanns ju där och den har vi lagt noga. Idag tänkte jag att jag skulle lära vovven hämta någon av husses hamrasnickrasåga-prylar och lägga på nåt fiffigt ställe. Som en överraskning till honom när han kommer hem från jobbet :-P

På allmän begäran: ringträning för Torbjörn Skaar

Onsdagen den 16 mars börjar Torbjörn Skaar ringträning/handlerkurs på Hunduddens Träningscenter. En kurs för dig som vill få mer säkerhet och kunskap att arbeta med din hund i utställningsringen samt bygga ihop hund och individ. Du får teoretisk kunskap om utställningar och den praktiska träningen sker både individuellt och i mindre grupper.
Torbjörn Skaar har förutom i Sverige dömt på utställningar i stora delar av Europa samt Sydamerika, Australien och Thailand och vi ser väldigt mycket fram emot hans kurs!

- Här matte! Titta vad jag hittade!

- Jag tror det är ett rådjur, sa lilla svarta och körde in den här i min hand. Tack söta, fina, underbara lilla vovve sa jag och bytte mot godis och massa klappar och pussar.

- Hallå, jag vill beställa!

Att vovvar glömmer så lätt! Pzingo vet ju att Hunduddens kafé har öppet lördagar och söndagar mellan kl. 9.00 -17.00 och torsdagar 17.00 - 20.00. Idag är det fredag och då får vovvar vänta tills imorgon, men om längtan blir för stor kan man under tiden gå in på Emmas blogg och läsa om allt som händer på kafét.

Träningsupplägg

I sommar ska vi fjällvandra, lilla svarta och jag. Med rätt träning kan hunden bära en tredjedel av sin vikt i sin klövjeväska, det blir ungefär 9kg i lilla svartas fall. Och med rätt träning ger man sin hund de bästa förutsättningar att leva ett långt och skadefritt liv, inte bara bära grejer en vecka medan man vandrar.

Hunduddens Träningscenter börjar så smått få sina rutiner och Barbro och jag kan nu hitta tid att träna våra egna hundar på. Lydnad tränar vi ihop så gott som en gång i veckan och nu ska vi på allvar även ta tag i den fysiska träningen. Så fort snön försvinner drar vi åter igång med gruppträningarna också.

Lilla svartas veckoträning, utöver dagliga promenader, består av ett pass i Water-Walkern (på med täcke som reflekterar kroppsvärmen från Back on Track direkt efter), tre promenader i veckan med klövjeväska och en massa lek och bus - man får upp flåset ordentligt själv, det är jobbigt att leka engagerat med sin vovve. För tillfället, är det 2kg vikt i klövjeväskan eftersom vi startat rätt nyligen och jag är rätt försiktig av mig. Tänkte öka med 0.5kg i veckan tills han är uppe i 9kg.

Efter träning bör hunden, precis som vi människor, äta. Direkt efteråt brukar lilla svarta få en banan (labrador, han äter allt) och inom en timme får han sin mat eller ett större mellanmål lite beroende på vad klockan är på dagen.

För att jag ska komma ihåg allt vi ska göra, inte minst i lydnadsträningen, måste jag noga föra träningsdagbok. Inte bara därför att jag har minne som en mums-mums, utan därför att det är mycket att tänka på. Vad har vi tränat? Vad gick bra? Vad gick dåligt? Hur ska vi gå vidare och vad ska vi göra nästa gång? Och vilka dagar gör vi vad och hur länge? Och hur mycket vikt?

Nu ska vi gå ut på lunchpromenad i solen. En löneförmån kan man säga.