Var går din gräns?

Ibland ser man saker man helst inte vill se. I fredags eftermiddag satt jag på stranden med min kära son och min kära pojkvän vid Schweizerbadet på Dalarö, en strand där hundar inte får vistas under maj - september. Jag är själv jättelydig när det gäller hundförbud och liknande, ska vi däremot diskutera bilkörning och gällande hastighetsgräns så kanske jag måste säga annorlunda. Kanske. Trots det dyker det alla fall efter en stund upp en kvinna med en stor schäfer. Eller en liten kvinna med en normalstor schäfer, det var svårt att se på håll. Stranden var full av ungar som firade sommarlovsavslutning med korvgrillning och annat.

Först reflekterar jag bara över att det kommer en hund. Efter nån sekund ser jag att det är hunden som går med kvinnan och hör hunden yla av förväntan, den verkade vilja till vattnet. Kvinnan stretar emot och försöker förtvivlat hålla i sin hund. Jag hann tänka tanken ifall jag skulle resa på mig och gå fram och försöka hjälpa kvinnan när kvinnan helt plötsligt ändrar taktik och börjar rycka i och slå efter hunden nåt helt överjävligt. Jag bara gapar. Kvinnan får fatt i hundens ena öra och drar så hårt i örat att hunden skriker och lägger sig ner på marken, samtidigt som hon med koppelhanden (naturligtvis stryp-kedja) fortsätter att rycka hårt, hårt. Jag bara stirrar.

En del andra tittar på kvinnan, men förvånansvärt få ändå, som nu börjar sparka undan hunden. Då får jag fan nog och ska precis till att resa mig och gå fram till henne för att försöka få stopp på henne och fråga vad fan hon håller på med när en annan kvinna går fram till dem. Den nya kvinnan verkar vara kvinnan-med-schäferns-kompis och hon är inte där för att avbryta den misshandlande kvinnan. Nope. Hon är där för att h j ä l p a till med misshandeln. Hon tar kopplet och örat, trycker ner och rycker till. Hunden ger sig och följer med kvinnorna som är på väg bort mot en av sällskapen. Jag stirrar utan att försöka dölja att jag gör det. "Lite Cesar-light" säger kvinna nr 2 till mig i vad jag uppfattar som en ursäktande ton. "Det där var det vidrigaste jag sett på länge", säger jag. "Vilken djurmisshandel. Vidrigt." Och så försökte jag stirra det hårdaste jag kunde på kvinnorna, som om de skulle bry sig om sånt. "Tycker du?" fick jag till svar.

Efter en liten stund kommer kvinna nr 2 fram till mig igen. "Vad var det du tyckte var så vidrigt?" frågade hon. "Ja, ert sätt att misshandla hunden" svarade jag. "Jag misshandlade inte hunden" sa kvinnan. "Inte du lika mycket som din kompis" sa jag, "men jag satt ju och såg när din kompis slog och ryckte i den stackars hunden och för mig är det inte ok". "Jaha, jaha, nähä, nähä, ja jag ska prata med min kompis" svarade kvinnan och gick.

Anledningarna till att vi från början befann oss på stranden var två: 1. det var varmt och sonen ville bada. 2. vi är nyinflyttade på Dalarö och den 8-åriga sonen behöver träffa nya kompisar.
Jag frågade den kära pojkvännen om han trodde att det skulle bli lättare för den 8-åriga sonen att lära känna nya barn om hans mamma starkt ifrågasatte varför de eventuella nya vännernas mammor misshandlade sin hund?

Det återstår att se. Spänningen är olidlig.