Jag svarade min kund att jag nog tyckte nej.
Kanske är min kunskap om barn och dess utveckling lite bristfällig, kanske är en 12-13åring mognare än vad jag tror. Kanske går gränsen där, åldersmässigt, för när det är okej att låta barnet ensamt ta ut hunden på promenad. Kanske, förmodligen, är det individuellt när man är mogen nog, men yngre barn än 12-13 år säger jag definitivt nej till. Tills någon kan motivera mig att resonera på annat sätt. Jag tänker så här. Även om vi kan träna våra EGNA hundar att uppföra sig aldrig så exemplariskt när våra barn tar ut dom på promenad, så kan vi aldrig veta hur ANDRAS hundar är tränade (eller kanske inte tränade...) att agera.
Vad händer om en annan hund flyger på vår hund när mitt barn är ute med den på promenad? Hur ska barnet hantera den situationen? Och även om allt går bra med hundarna och situationen löser sig så "smidigt" det bara går, vilka framtida beteenden har min hund då lärt sig av det den nyss varit med om? Hur kommer den här händelsen att påverka mitt barns framtida känslor inför hundar? Vad händer om hunden får syn på en hare, ett rådjur, en katt eller något annat djur, sliter sig och springer efter - över en väg kanske och blir påkörd av en bil? Vilka känslor av skuld (och sorg!!!) kommer då mitt barn att få bära med sig, därför att jag gav barnet ett för honom/henne stort ansvar?
Där vi bor (nästan i en koja i skogen) finns det ungefär en miljard vildsvin, en triljon rådjur och tusentals katter. Dessutom händer det lätt en gång varannan månad att de hundar vi möter på promenaden muckar och säger fula ord. Jag upplever vidare att deras hussar och mattar i 90% av fallen inte uppfattar budskapet i deras hundars agerande och därför inte bryter in. Och sånt accepterar inte min hund utan då käftar han tillbaka om inte jag går emellan och talar om för den andra vovven att gå till sin husse/matte. Min son skulle aldrig fixa att gå in och styra upp en sådan situation. Men han är visserligen bara 9. Eller vänta, alldeles strax 10. Hur många andra hundar, hur mycket vilt, hur många flygande tefat, bilar osv, rör det sig vanligtvis i krokarna där ni bor?
Jag lät mitt barn ta med hunden hem själv en gång när vi var och fixade med båten och barnet var uttråkad och ville gå hem när barnet var 8 år. Därför att barnet ville så gärna det. En promenad på 10 minuter. Jag ångrar mig än idag. Tänk om... Är det värt det? Jag tycker ju inte det. Tankevurpa.
Det är klart att vi vill låta våra barn ta hand om våra hundar. Ta ansvar. Lära sig. Växa med uppgiften. Och så vidare. Men jag tror att vi kan låta våra barn få allt det där men utan att utsätta både barnet och hunden för onödiga risker. (Sen kanske man är mogen nog när man är 12-13 år, men min kund upplevde vid närmare eftertanke att så inte var fallet när det gällde hennes barnbarn. Jag är, som sagt, övertygad om att det är individuellt när man är mogen nog.)
Kanske finns det någon lite avskild plats dit du som vuxen kan följa med barnet och hunden, och så kan barnet få leka, strosa med jycken, lära den cirkuskonster eller annat, medan du håller dig lite i skymundan? Eller varför inte låta barnet få gå på kurs med hunden? En särskild barn-med-hund kurs där barnet får ta eget ansvar för hunden under överinseende av en vuxen, men inte sin förälder/släkting (stor skillnad här vill jag lova).
Jag kanske är en sån där förälder ni vet. En sån som kanske är lite väl mycket försöka-vara-steget-före. (Läs överbeskyddande kanske). Fast min familj är ju det finaste jag har och den vill jag vara rädd om. Och när det gäller barnens handhavande av hundarna på egen hand så anser jag att det finns en säkerhetsrisk. För alla inblandade.
Det här med bilder på gulliga bebisar som ligger på gulliga vovvar eller drar dom lite sådär gulligt i öronen eller håller dom upp-och-ner eller nåt, har jag också en åsikt om. Såklart. Men det tar vi en annan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar