Har lite svårt att ta mig ur de här... situationerna.

Innan jag hade lilla svarta hade jag en annan vovve. En Rhodesian Ridgeback, Owen. Jag fick vrida ut och in på mig själv och använda både all fantasi jag hade och sån jag inte hade för att hitta belöningar till den hunden. Som han sen i slutänden ändå inte ville ha. Men det är en annan historia. Så när lilla svarta klev in i mitt liv, med all sin glädje och arbetsvilja, blev min lycka fullkomlig. Och blablabla.

Men. Jag var, och ÄR, så glad och tacksam över lilla svartas enorma arbetslust, att jag blev rädd att den skulle gå förlorad om jag inte förvaltade den bra. Belönade bra, utvecklade belöningarna i all oändlighet. Jag kunde liksom inte riktigt förstå att det var belöning nog för den här hunden att få jobba lite till. Att jag kunde be honom om att utföra ett moment och sen belöna honom med att låta honom få utföra ett annat. Galet häftigt. Men mina alltför... omfattande belöningar resulterade givetvis i att den redan väääääldigt heta hunden blev... överhettad. Till slut lärde jag mig och har nu lilla svartas belöningar under kontroll. Hyfsat åtminstone. Fast ibland kan jag bara inte låta bli att busa för mycket med honom, men det är ändå hyfsat kontrollerat. Jämfört med förr.

Det är ju också så att lilla svarta är en retriever. Predisponerad för att hämta saker alltså. Men... Ni förstår att Owen, han ville fan inte hämta nåt ens om jag hade nygrillad oxfilé som belöning, så lilla svartas hämta-bära-saker-glädje var som ett skänk från ovan. Jag belönade allt, allt, allt han tog i sin lilla mun. Med godis. Trots att jag vet att jag inte behöver göra det, han kommer inte sluta apportera även om jag slutar belöna honom för att han hämtar precis alla skor som finns i huset när vi äter frukost. Eller alla strumpor. Eller plånkan. Eller nåt annat han väljer ut att hämta. Men det är så svårt att sluta ge honom karameller för han liksom förväntar sig ju att få... Och han är liksom jättejättejättesöt.

Och nu har det liksom råkat bli så att han ska ha mat när vi kommer hem från jobbet. Det började när jag slutade sent och glömde ta med mig hans middag. Men nu, nu ska han ha mat o a v s e t t vad klockan är på dygnet när man kommer hem. För det mesta kommer vi ju hem i rimlig middagstid. Men ibland har jag bara kunder fram till lunch och då åker jag hem och sätter mig och jobbar. Spelar ingen roll, menar vovvar, när vi kommer hem efter att ha varit på Hundudden, då ska jag ha mat. Och så kan det ju inte faktiskt inte få vara. Man kan inte äta middag kl 11 - särskilt inte när man åt frukost kl 6!

Så. Jag började ge lilla svarta ett märgben eller grisöra istället för middag när vi kom hem tidigt. Och nu... Ja. Nu har det råkat bli så att... Eh. Det går liksom inte att inte ge honom ett märgben eller ett grisöra nu när man kommer hem. Han liksom förväntar sig ju att få. Han KRÄVER att få. Och om jag försöker vara stark och inte ge honom, ja då ställer han sig liksom in my face och stirrar. Tills jag går och hämtar. Så då gör jag det.

Ja. Han har uppfostrat mig väl. Det lilla livet.

Ni läser väl Fredrik Backmans blogg? Aj lav it.