Jag är ju allergisk mot regn. Typ. Och jag hatar att frysa. I ärlighetens namn är det faktiskt också så att jag inte kan klä på mig tillräckligt överallt. Fingrar och fötter. Om jag vistas mer än nån timme i under 10 PLUSGRADER utan vantar så börjar mina fingrar vitna och jag tappar känseln i dom, en efter en. Gäller även inomhus, vill jag tillägga.
Med vantar så kan man skjuta upp den här processen något, men när det är minusgrader så kan jag inte klä mig tillräckligt. Jag har försökt men det går inte, förr eller senare blir de vita och domnar. Oftast förr. Se bild, vänligen bortse från lort. Hundägare you know.
Så dagar som denna, när det blåser och regnar så man nästan svimmar, då vill jag helst inte gå ut. Men lilla svarta vill ju... Vi brukar då kompromissa. Han får gå ut och gå på toa (hörde jag någon nämna pris till mig för matte of the year?), men istället för promenad får han lite mer mental aktivering.
Oftast då i form av nosövningar, för det tycker vi båda är hysteriskt roligt. Idag gick jag iväg, medan lilla svarta satt kvar på stigen och väntade, och gömde de fyra föremål ni ser på bilden. Ja, det ena är en guldring, det är korrekt iakttaget. Jag hyser nån sorts tilltro att lilla svarta är gudabenådat begåvad med sin näsa. Att han kan hitta allt liksom. Som ett underbarn. (Ni vet sådär som man gärna tänker om sina hundar och sina ungar, att det är nåt speciellt med dom. Att de är särskilt intelligenta. Mycket, mycket klokare och bättre än alla andra. På riktigt.)
Så jag skickade alla fall iväg den där ringen. Och toarullen. Och hårsnodden. Topsen la jag upp i ett litet träd. Hårsnodden fick vi inte med oss in. Men jag kunde inte heller hitta den när jag gick och tittade. Kan ha varit så att jag inte själv hittade (lokalsinne som en mums-mums) eller. Eller så hade lilla svarta tagit den men tappat den på vägen. Det första han kom in med var nämligen en liten pinne. Det har aldrig hänt förut att han kommit in med något som jag inte har lagt ut. Jag misstänkte att det kunde ha varit så att han fått med sig pinnen när han tog tofsen, och sen tappat tofsen på vägen. Eller så hämtade han en, i sitt tycke, kul pinne. Nån gång ska väl vara den första för allt kanske. Jag gör en mental notering om detta så får vi se om det händer igen.
Auf Wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar