Lydnadstävling klass I igår - vi kom sist!

Och ändå är jag mer nöjd efter den den här tävlingen än vad jag var efter den förra, när vi placerade oss på en tredjeplats av 20 startande eller vad det var. Naturligtvis är jag inte nöjd med att vi nollade det mesta, men jag är nöjd med att vi, lilla svarta och jag, faktiskt är på rätt väg tävlingsmässigt. Och nu tänker jag skriva det. Jag tror det beror på mig. Jag tror att vad jag egentligen säger är att jag är mer nöjd med mig själv efter gårdagens tävling än vad jag var efter förra tävlingen. Jag var bättre igår. Sen att det sket sig big time med hunden, det är liksom inte viktigt för mig just nu. Momenten vet jag att vi kan träna och nöta i alla möjliga miljöer tills de sitter, men den osannolikt jobbiga känslan i min mage har jag inte lyckats påverka. Alls. Förrän igår.

Låt mig berätta. Jag är en person vars psykiska hälsa eller ohälsa tar sig starka fysiska uttryck. Alltid. Har alltid varit så. En glad Cissi går otränad glatt ut och springer en och en halv mil och en nervös Cissi måste spendera stora delar av dygnet på toa, blir yr, illamående och får svårt att stå på benen, så darrig blir jag. Igår vaknade jag 05.45 för att hinna gå ut med lilla svarta en timme, äta frukost och lösa korsord samt träna lite/värma upp hunden innan samlingen 8.30 på Årsta Slott. Jag hade en plan. Men fy för att gå promenader i skogen när man mår illa och är yr.

Till saken hörde igår också att vi har inte tränat. Ibland händer det andra saker i livet som gör att hundträningen får stå tillbaka. Så har det varit för mig en längre tid, tyvärr. Kombinationen med att min hund är superkänslig för min sinnesstämning har gjort att jag hellre valt att strunta i att träna, jag vill att det ska vara roligt. Inte att lilla svarta tycker att det är obehagligt. Så vi har gjort annat.

Egentligen är det inte lydnad jag vill hålla på med, utan bruksspår. Lydnadstävlingarna har varit för att de inte betyder något för mig, medan en appellklass i spår skulle vara sjukt viktig att vi gjorde bra ifrån oss på. Och jag blir ju så nervös på tävling och tror att jag ska dö (eller nåt) så då är min plan att starta lydnadstävlingar för att JAG ska komma över min tävlingsfobi. Face my fear. Men resultatet är liksom inte jätteviktigt. Sen om det förvånar mig oerhört hur många nollor vi lyckades få till igår - och på de mest märkliga, oförutsedda sätt...

På darriga ben och gravt illamående gick jag alltså ut i skogen med hunden igår morse och gjorde sen allt annat jag skulle. Sambon körde, vilket jag tror var bra ur en ren trafik-hälso-synpunkt, mitt tillstånd igår innan tävlingen kunde nog lätt jämföras med en person med 3.5 i promille. Jag tror att jag kommer vara tvungen att ha honom med mig alltid när jag tävlar i fortsättningen. Också för min mentala hälsa. Han gör mig lugn. Vi var ute i god tid, jag hann värma upp hunden i två omgångar och sen sitta och bara andas.

Så blev det då dags för platsliggning. Ungefär det enda moment jag inte fruktade. Jag kan lägga min hund överallt och han ligger kvar. Fast det vet jag ju egentligen inte om jag kan eftersom vi bara tävlat en gång tidigare och då var det ju så kallt att han satte sig upp... Jag borde ha fruktat det här momentet också. Förarna utgick och så gick det väl en halv minut eller nåt, allt var frid och fröjd. Vad gör lilla svarta då? Börjar nosa. Och lukta. och krypa. Med perfekt teknik kröp lilla svarta lite till höger, lite framåt, lite bakåt och lite i en halvcirkel. Det var supersnyggt. Bortsett från att momentet vi faktiskt höll på med var platsliggning. Sen kröp han tillbaka och låg still tills jag kom och satte upp honom. Tävlingsledaren var så impad över lilla svartas teknink att hon berömde honom för den. Såg du, sa hon, han liksom slickade marken. Jajemen, sa jag. Det har vi övat på. Platsliggning, not so much.

Tandvisning på väg ut från plan. Såg du vad vi överpresterade, frågade jag domaren. Han garvade. Sen hör jag hur jag får en 8a på tandvisningen med motiveringen "sitter inte". Alltså, jag måste verkligen läsa igenom reglerna. Jag hade inte en aning om att jycken skulle sitta ner. Kändes som två jäkligt onödiga poäng (just igår spelade de ingen som helst roll, skulle det visa sig senare, men ändå). Känns dumt att torska poäng för att man inte har koll på momenten.

Jag startade sist. Uppvärmningen var först ett skämt. Lilla svarta var så ofokuserad och ointresserad av mig att jag inte varit med om nåt liknande tidigare. Han skulle bara lukta ö v e r a l l t och så pinka. Matte kunde ta sin leverpastej och sin leksak och gå och gömma sig sa han (han pratar med mig). Men så kom jag på att det roligaste min hund vet här i livet, näst efter jaktträning, är när husse slänger kottar till honom. Inget kan bryta hans fokus från husse eller kotten då. Inget. Gulliga husse gick genom brännässlorna, med livet som insats (min blogg, jag får dramatisera och överdriva) för att hämta kottar, plockade fickan full och lekte sen med vovvar. Sen tog jag en av kottarna, stoppade i fickan och vips - full fokus på matte.

Ganska samlad, eftersom jag var så glad över att ha kommit på hur jag ska få kontakt med hunden, äntrade vi så lydnadsplanen. Lite nervös, visst, men inte alls farligt. Lagom tror jag. Jag var med i matchen så att säga - koncentrerad. Jag var till och med så med i matchen att jag tog hand om min hund mellan momenten. Och. Jag förberedde honom inför nästa moment. Visserligen förberedde jag honom på momenten i helt fel ordning eftersom jag tydligen inte hade lärt mig ordningen utantill, men ändå. Bara att jag hade sinnesnärvaro nog att faktiskt göra något - berömma, peppa och förbereda för nästa. Skit i att det vart fel, förra gången kommer jag knappt ihåg när jag var inne på plan, det är som om jag skulle ha varit packad.

När alla moment var slut sprang vi ut till gräsmattan bredvid och så fick lilla svarta så sin kotte. Och han vart såå lycklig.

Jag har en plan för hur och vad vi behöver lägga upp vår träning med tanke på vad som hände igår. Vilka störningar vi behöver öva på. Och det är skittrist att vi kom sist, men jag kan bara inte låta bli att vara nöjd ändå. Jag bryr mig faktiskt inte om poängen den här gången, men det gjorde jag efter förra gången. Galet. Jag tror att jag kan ha hittat ett sätt att hantera min näst intill sjukliga nervositet. Och lyckas jag med det, kommer jag inte att ha några problem att få med mig hunden på tävling i fortsättningen. Och då kommer vi kunna utföra momenten bra. Och momenten är bara att träna in. Med alla tänkbara och otänkbara störningar. Kanske, kanske, att tävlandet till och med kommer bli så där som många av er säger - roligt.

Men idag ska vi ha vilodag.