Morgonpromenad med lilla svarta

Vi går nästan alltid i skogen på morgonen, lilla svarta och jag, så även idag. Jag gick och tänkte på vilken bra dag jag hade framför mig: skogspromenad, frukost med melodikrysset, åka till Nacka Brukshundklubb för att träna lite inför tävlingsdebuten nästa lördag, sen träna mig själv på SATS och så avsluta med lite julklapps-shopping i Nacka Forum.

Då flyger det fram en stor svart hund mellan träden, modell blandras, med svansen högt, uppblåst som ett höghus och ett ganska mörkt, otrevligt morr-skall ända från magen, fram till lilla svarta (som befinner sig vid min sida). Jag försöker kliva mellan hundarna och skriker "gå iväg" till den andra hunden samtidigt som jag hela tiden försöker flytta mig för att vara framför min hund, som tycker att det hela är ganska obehagligt och försöker backa undan men den andra hunden är ettrigt på. En bit bort hörs någon ropa "kom hit. Kom hit nu säger jag". Jag kan inte ens se på den stora svarta hunden om han ens hör att hans husse ropar på honom.

Efter vad som känns som en evighet kommer så hussen fram och då ökar den stora svarta hunden avståndet till mig och min hund. Hussen får tag på sin hund, men tar den bara i halsbandet, han kopplar den inte. Så säger han: ska vi låta dem hälsa nu? (Den stora svarta hunden morrar fortfarande mörkt och djupt från magen). - Nej, säger jag, min hund är rädd och jag vill gå vidare nu. Vad ska jag säga? Nej, de ska inte hälsa för att din hund vill äta upp min hund, ser och hör du inte det?

- Ja, jag ser att han är rädd, svarar den andra hundägaren, men just därför. För din hunds skull. Min hund gör inget, han vill bara visa att han har högst rang i flocken (eh...). Då hör jag mig själv säga så här: Nä, vi ska tävla och jag vill inte att min hund blir låg innan tävlingen. Det är visserligen sant, vi SKA tävla, men inte förrän nästa helg. Jag sa så för att jag inte orkade argumentera med mannen med den stora svarta hunden. Jag ville absolut inte att hundarna skulle "hälsa" därför att jag är så säker på att det hade smällt ordentligt om den stora svarta hunden hade kommit åt min hund. Och då gjorde tydligen min hjärna bedömningen att det var lättare att skylla på tävling än att hans hund faktiskt var riktigt otrevlig (och att den ens fick gå lös!!!) och att jag var rädd för den å min hunds vägnar. Men egentligen är det väl så att jag som hundägare måste få kunna säga nej, de får inte hälsa, och så ska det inte behöva bli någon mer diskussion om saken? Jag ville dessutom därifrån fort, fort, för jag var inte säker på att han skulle klara av att hålla i sin hund. Som fortfarande stod och laddade på min hund.

Så fort vi kommit bort en bit på stigen och min rädsla släppte så började jag nästan böla. Jag är så glad att lilla svarta är så pass bra skvallertränad - han är fail-safe vågar jag faktiskt påstå, att han vänder på en femöring direkt han ser en annan hund. Tack, min bästaste tränare, Eva Bodfäldt för att du utvecklat skvallerträningen.